Mitt namn är Oskar (1600)

Mitt namn är Oskar, pojken som för evigt kommer vara 12 år, och det här är min berättelse.
Jag föddes i Umeå under året 1622, min far sa alltid att det var ett tursamt år eftersom att det var samma år som vår hemstad Umeå blev ”en riktig svensk stad” som min far brukade säga, ty det var då konung Gustav II Adolf gav Umeå dess stadsprivilegier. Min far var väldigt stolt över att vår familj var bland de första innevånarna i Umeå stad, även om det då endast bodde mindre än fyrtio människor i staden.

Jag minns inte mycket ifrån den tiden då jag var liten, eller ja yngre, jag minns dock att mina föräldrar arbetade hårt för att vi skulle ha en bra tillvaro, men livet i Umeå var inte lätt.
Jag var ofta sjuk och verkade aldrig riktigt helt tillfriskna, mina föräldrar bad ofta i kyrkan men det verkade aldrig hjälpa.

Hela vintern under året 1633 spenderade jag för det mesta sängliggandes, hostan och febern kunde icket botas av vare sig böner eller helare och under våren 1634 kände jag hur livet bleknade och gled mig ur händerna.

Det var märkligt att gå på sin egen begravning, jag visste att jag var död, men jag var fortfarande närvarande i denna värld även fast min mor berättat för mig att goda människor hamnade i himlen när de dog. Ändå befann jag mig där i kyrkan och bevittnade mina egna föräldrar vid min kista. Det var sista gången jag såg dem, ty efter min bortgång klarade de inte av att bo kvar i Umeå och valde att söka lyckan och starta ett nytt liv på annan ort.

Det är svårt att säga hur det okända fungerar, av skäl som jag ej kan förstå blev min själ bunden till platsen kring kyrkan, den plats som idag kallas för Vänortsparken. Därför har jag i 400 år sett denna plats och samhället runt om kring förändras och sett folk komma och gå. Jag är på så vis förevigt ett av historiens vittnen. . .

Kryddor och gårdar (1700)

Nästan hundra år efter min död hade marknaden, som jag hade känt den, förändrats till en kryddgård som tillhörde den kringliggande kyrkan. Kryddgården besöktes av mer finklädda män och kvinnor, det var inte den sortens folk jag eller mina föräldrar hade tillhört men deras pengar hjälpte till att återuppbygga kyrkan flera gånger efter att staden brunnit ner vid diverse tillfällen av diverse olika skäl.
Det kändes som att min hemstad Umeå verkligen växte, och trots att folk inte hade det lika jämställt under den tiden verkade kryddgården alltid ha besökare.
Jag minns att det var en svår tid, jag hade velat hjälpa till, men jag kunde bara se på när ryssarna kom tillbaka gång på gång med sina krig, ty det var inte inom min förmåga.

Under en lång tid passerade mest finklätt folk mitt lilla hem i parken. Jag undrade ofta om de var lika ensamma som jag var. Efter 100 år i en stad full av människor som jag kan se men aldrig tala till var ensamheten påtaglig. De hade varandra.
Jag minns hur en pojke en gång försökte komma gå in bland kryddorna och hur männen hade skrattat och samtidigt blivit arga, för att pojken inte kom från en fin familj, han hörde inte hemma bland kryddgårdens vanliga kunder.

När skulle det bli bättre?

Jag hade kanske måhända fått ett lite annat perspektiv, eftersom jag bara kunde observera, men jag hoppades hela tiden på en ljusare framtid..

Von Döbeln (1800)

Av alla år som jag spenderat på denna plats så finns det ett år jag minns särskilt väl, ett år då väldigt många människor vandrade genom denna stad, mindre kända människor och mer kända människor som fått sina namn förevigade på både sten och papper.

Under året 1809 minns jag hur alla människor i staden pratade om kriget borta i öst mot ryssen och det dröjde inte länge förrän en rysk här vandrade över isen och besökte självaste Umeå.
Intet mycket skedde i Umeå de efterföljande månaderna. Både armén och befolkningen tog allt de kunde och därefter övergav Umeå. Gatorna legade tomma och livlösa. Men efter ett tag fylldes luften av ljudet från marscherande kängor, hela ryska armén hade tydligen hittat till Umeå och jag trodde för en stund att jag skulle få spendera resten av min eviga existens med att tjuvlyssna på ryssar.

Ett par månader senare lämnade dock ryssen Umeå och alla ortsbor återvände, ty någon hade äntligen kommit fram till att fred var den bästa lösningen.

Det som särskilt etsat sig fast i mitt minne från detta år var något som skedde en dyster och stormig dag i oktober. Rader av slitna soldater med smutsiga och trasiga uniformer stod uppradade utanför kyrkan. Deras ansikten var stela och bistra men även väldigt sorgsna.
Plötsligt kom en man ridandes på en vit häst, han var iförd en lång rock och hade ett svart band för pannan. Det var krigshjälten von Döbeln.

Han ställde sig mitt på torget och såg sig sakta omkring på alla de olika ansiktena som befann sig på torget den dagen, sedan talade han med en klangfull stämma. Von Döbeln höll ett långt, vemodigt och känslosamt tal inför sina slitna soldater. Jag kunde se hur tårarna rann längs kinderna på många av dem när de hörde talet som handlade om kamratskap och förlorade förhoppningar.

Björkarnas stad (1900)

Staden återhämtade sig väl efter den stora branden som ägde rum strax före det nya århundradet, en av de få bränderna som inte hade något med ryssarna att göra. Jag kände mig förfärad, ty det var hemskt att beskåda, att se på medan allt brann och ej förmögen att ingripa. Men invånarna visade att de var tåliga och de återuppbyggde staden och gjorde Umeå till en ännu större samt bättre stad än tidigare.

Staden som växte fram ur askan var annorlunda i jämförelse med den stad som existerat före branden. Den såg inte ut som den gjorde innan. Ty de nya husen var större, gatorna var bredare och kantade av rader med björkar. Jag visste inte riktigt varför alla dessa björkar skulle planteras, men de skulle, om jag förstod det rätt, fungera som en slags avgränsning. De skulle med andra ord motverka att stora bränder skedde igen.

Jag minns hur jag hörde några som planterade björkarna tala om det, och det fanns några träd som omgav parken och kyrkan. Det var några år efter denna händelse som jag för första gången hörde någon kalla Umeå för Björkarnas stad.

Mitt torg och min kryddgård ändrades än en gång, denna gång utvecklades det till en riktig park med stora gräsiga ytor där flickor kunde sparka  boll och leka och människorna runt omkring började istället att kalla det för “skolparken”. Några år efter att alla flickor började leka i parken så började även pojkar att använda parken, parken verkade på så vis bli en ny mötesplats för två skolor, en flick- respektive pojkskola.

Detta pågick i några år tills det tillslut bara var en sport som kallades ”fotboll” som parken användes till.

Jag minns hur saker förändrades snabbare än vad de hade gjort tidigare. Det började dyka upp lyktor längs gatorna som varken drevs av olja eller gas. Det fanns även lådliknande vagnar som inte leddes fram av hästar, utan förde oväsen och spydde ut rök men som rullade fram självmant. Det var en fascinerande syn, på den tiden.

Allt som allt kändes det verkligen som en tid fylld av förändring och utveckling

Vänorter (1985)

Under året 1985 hände det än en gång saker i parken. Byggnadsmänniskor och diverse olika arbetare gjorde om i parken, och när lugnet åter lagt sig såg jag vad det vad de gjort i min park. Besynnerligt formade stenar stod i nordvästra delen av parken, och när jag tittade närmare insåg jag att det fanns namn på dem.

Vasa, Helsingör, Petrozavodsk, Harstad, Würtzburg och Saskatoon. Länge funderade jag på dessa namn. Var det människors namn som blivit inristade i stenarna, var det kunganamn? krigshjältar? Väldigt underliga var det i mitt tycke. Jag hade även hört en kvinna tala om Ornäsbjörkar, cembratallar och syrener och ölandstokar, tydligen var dessa växter väldigt viktiga för parkens framtida besökare.  Speciellt ornäsbjörken verkade vara en väldigt viktig växt för parkens besökare, fast de flesta verkade kalla det för riksträd.

Det var inte förrän en pojke i min ålder, eller så gammal som jag var vid min död, frågade sin fader vad stenarna i parken var och betydde. Först trodde jag inte att fadern skulle svara, själv höll jag på att spricka av nyfikenhet, så jag försökte med ren viljekraft få mannen att svara på pojkens fråga. Jag tvivlar på att det fungerade, snarare var det nog den andre pojkens bönfallande blick, men fadern sade att det var vänorter. Direkt började pojken ställa fler frågor, och jag väntade med spänning på svaren.

Vänorter visade sig tydligen vara andra orter i främmande länder som Umeå har vänskapliga band med. Det betyder att man samarbetar inom diverse olika saker, som utbildning, föreningar eller kommunala ting för att öka förståelsen mellan varandra och förebygga fred. Jag tittade noggrannare på stenarna. Pojken och hans far gick sin väg och lämnade mig återigen ensam i min park. Vasa, Helsingör, Petrozavodsk, Harstad, Würtzburg och Saskatoon… Jag kom att tänka på ryssarnas framfart i staden, bränderna och alla som dog, och var glad att Umeå verkade ha vänner som ville
arbeta för en framtid av fred och utveckling.

En sammanfattning av Vänortsparkens historia

Vänortsparken

1600-tal: Vänortsparken startade som kyrktorg, där marknader hölls.
1700-tal: Kryddgårdar anlades, parken var för högre tjänstemän/ämbetsmän till skillnad från rådhustorget som var till för handel.
1800-tal: Offentliga institutioner började byggas runt omkring torget.
1809: General von Döbeln avtackas på torget för sina tjänster.
1858: Trädgårdsförening avvecklar torget, som började kallas park för första gången.
1861/62: Ekonomiskt bidrag för utbyggnad av den nya parken.
1888: Efter branden utökades ytan och döptes om till Skolparken för den närliggande flickskolan.
1900-talet: Pojkskolan får även de tillgång till parken.
1925: Parken användes även som fotbollsplan fram till 1925 då Gamliavallen stod färdig.
1985: Döps om till Vänortsparken och symboler för Umeås vänorter placeras ut, tillsammans med en konstgjord bäck och ett konstverk föreställande vårt jordklot i svetsad koppar.

En sammanfattning av Umeå stads historia

Historik

Namnet Umeå kommer från Uma som översatt från samiska betyder ” Hon som dundrar och tjuter”. Med det menades sannolikt de forsar som fanns i Umeälven tidigare vid den nuvarande staden.
Johan III utfärdade redan år 1588 de första stadsprivilegierna för Umeå, men intresset från köpmännen var svalt och staden tynade bort på 1590-talet.
1622 utfärdas nya stadsprivilegier för Umeå av Gustav II Adolf och handelsområdet blev Umeå ,Bygdeå och Lövånger socknar.
1714 och 1720 brändes Umeå stad ned av ryska trupper.
1809 i mars månad intog en rysk armékår Umeå utan någon större strid. I maj inledde ryssarna en ny offensiv norrifrån och den 1 juni intog fienden ett nästan tomt Umeå.
I slutet av augusti lämnade dock ryssarna Umeå och belägringen var över.
Under 1840-talet byggdes ångsågar längs älvarna och handel med sågade trävaror leder till att Umeå fick en betydande handelsflotta samt egna skeppsvarv på Teg och Ön.
1863 invigdes Umeås första bro som idag kallas gamla bron.
1888 den 25 juni, ödelades hela östra Umeå stad, varven på Teg och husen på Ön av en brand som börjar i bryggeriet intill Renmarksbäcken. Omkring 2.300 av de 3.000 stadsborna blev hemlösa. I återuppbyggnaden efter branden anlades breda esplanader som brandskydd och längs dessa planteras björkar som hinder för elden att sprida sig från hus till hus. Umeå blev ganska snart känd som Björkarnas stad.
1892 blev Umeå fjärde stad i landet med elektrisk gatubelysning.
1948 Vasabåtarna började trafikera sträckan Umeå — Vasa och ända in på 1960-talet gick finlandsbåtarna ända in till Rådhuskajen i centrala Umeå.
1963 den 1 juli blev Umeå officiellt en universitetsstad.
1966 passerade Umeå 50.000 invånare.
1995 nådde Umeå 100.000 invånare och antalet studenter var över 19000.